På fredag 11/9 har vi releasefest för Loka Kanarps nya bok Pärlor och Partoner! Boken innehåller 60 kvinnoöden från olika tider och platser: Marie Curie, drottning Kristina, Greta Garbo, Alexandra Kollontaj, madame Nhu, Rosemary Kennedy och många fler. Här skildras med humor och insikt starka ledare, forskare och feministiska pionjärer sida vid sida med förbrytare, despoter och rena galningar.

Vi firar storslaget med Dj Méli, konfetti, färgglada drinkar, glassar med ansikten, kattungar i mängder, och dig! Bjud alla ni känner och kom dit som historisk kvinna!

Festen börjar kl 20, inträdet stänger 23 men festen fortsätter till midnatt!

Inträde + bok = 100kr, endast inträde 70kr

Går det att vara övertygad feminist och samtidigt läsa litteratur med tveksamt budskap? Några av tjejerna på Bokhora.se ger sin syn på saken.

Helena: Att vara feminist är något så självklart, så ryggmärgsrotat för mig att jag ibland tar för givet att folk i min omgivning själva lever jämställt – och att de, utan att behöva titta närmare på mig, ska se min feministiska övertygelse. Därför blev jag milt sagt förvånad när jag, efter att ha outat min – dubbelbottnade, det ska sägas! – förkärlek för Stephenie Meyers Twilightserie blev anklagad för att vara ett dåligt föredöme för unga tjejer. Genom att rekommendera Meyers böcker, som osar bakåtsträvande True Love Waits-ideal (att Bella ska ligga med sin snyggvampyr innan äktenskapet finns bara inte) och en närmast Seventh Heaven-betonad moralkakighet lång väg, skulle jag alltså föra kvinnokampen bakåt i tiden? Uppenbarligen syntes inte min FEMINIST JAVISST-skylt så väl som jag trodde. Och uppenbarligen har många behov av att censurera unga flickors läsande som vore det 1950-tal…

Twilightsagan är bara ett exempel på litteratur med potentiellt – ja, potentiellt, för jag hävdar fortfarande att det finns ett emancipatoriskt drag i Bellas förvandling från grå mus till karismatisk fangbanger – antifeministiska budskap som befolkar min bokhylla. Men ärligt talat nu, måste man som feminist ägna sig helhjärtat åt en slags litteratur som helt överensstämmer med ens politiska övertygelse? Har inte även vi rätt till vår skämslitteratur – eller behöver vi ens skämmas över att vi ibland frossar i chicklit med 1800-talssensmoral eller sexuellt hämmade vampyrer med elfenbensvita bröstkorgar? Är behovet av att då och då checka ut från PK-land och hänge sig åt njutningsläsning inte bara sunt, utan rentav en mänsklig rättighet för alla läsande människor?

Det är ena sidan av myntet. Den andra sidan är att vi FORTFARANDE lever i ett patriarkalt, heteronormativt samhälle där små flickor och pojkar tvingas in i könsrollsfållan redan i blöjstadiet. Jag blev nyligen mamma till tvillingflickor och har redan slutat räkna de tillfällen som folk – beklämmande ofta kvinnor – kommer fram och gör antaganden kring deras kön baserat på deras kläder. Rött och rosa = flicka, vilket per automatik genererar kommentarer kring det lilla älskliga flickebarnets utseende, medan svart, blått och grönt = pojke. När jag tålmodigt/irriterat förklarar att även barnet i de svarta jeansen och Star Wars-bodyn är en flicka möts jag av häpnad/irritation över att jag inte följer klädkoderna. Jag blir så arg att jag vill gråta när jag går in i närmaste klädbutik och upptäcker att flickkläderna är tightare i modellen än pojkkläderna i samma storlek. När mina döttrars skrik, helt i enlighet med den forskning jag läst, tolkas som ömkligt (”stackars liten, hon har nog ont i magen”) när de bär stereotypt tjejiga kläder och upproriskt (”oj, vad arg han är!) i killuniform vill jag bara lägga mig ner och skrika själv. År tjugohundra-fucking-nio och vi kan fortfarande inte uppfostra våra barn som individer snarare än kön.

Så ur den synvinkeln vill jag vara en bra förebild för mina döttrar på alla tänkbara sätt – även genom de böcker jag läser. Därmed inte sagt att jag kommer att sluta med mina guilty pleasures, men att reflektera och problematisera det man läser än minst lika viktigt som att läsa över huvud taget.

Johanna Ö: Och ibland kan man faktiskt hitta feminism även i guilty pleasure-böckerna! Jag brukar tjata om mina skämsböcker som jag har under sängen - 47 delar ur sagan om Isfolket - de är verkligen inte klassade som god litteratur. Men det finns gott om starka kvinnor i dem. Redan Silje i de första böckerna som utspelar sig på 1600-talet är en stark kvinna som vågar gå sina egna vägar. Som till exempel föredrar att ha ett eget yrke framför att vara hemma och uppfostra barn. Och så fortsätter hela släktsagan med massor av kvinnor som bryter mot tabun ända in på 1960-talet. Jag har inte tänkt på de böckerna ur ett feministiskt perspektiv förrän nu, i samband med Meyer-debatten.

Feminism är inte enkelt, kvinnofrågor är inte särskilt enkla att diskutera. Helt enkelt därför att det finns (nästan) lika många definitioner som det finns kvinnor - vi tycker inte lika baserat på att vi råkar tillhöra samma kön. Och förstås, för att det väldigt sällan finns män som tycker det är mödan värt att diskutera dessa frågor. När Katrine Kielos kom ut med sin bok om våldtäkt för något år sedan, var det bara en enda tidning som hade en manlig litteraturkritiker som recensent. Jag tror inte att det är en slump.

För övrigt anser vi på Bokhora.se att Forums refuserande av Hanna Wallstens senaste roman I hennes våld (sedermera utgiven på Normal Förlag), med motiveringen att det inte går att ge ut tre flatromaner på rad, är ett utmärkt argument för varför Pridefestivalen fortfarande behövs.

…. Och så några boktips från hela Bokhoraredaktionen!

Bara sedan solen sjunkit – Johanna Sinisalo. Läs Bokhoras recension

Charlie – Margareta Suber (flatklassiker och badortsskildring i ett!)

Nightwood – Djuna Barnes, listad av Jessica som en av hennes tio största läsupplevelser 2007.

Ibland bara måste man – David Levithan Läs Bokhoras recension.

I väntan på liv – Marika Kolterjahn. Läs Bokhoras recension.

The Little Stranger – Sarah Water. Läs Bokhoras recension

Den nya Evas passion - Angela Carter. Läs Bokhoras recension.

Grupp 8 och jag – Gunilla Thorgren

Bokhora.se är Sveriges största litteratursajt, där tre Johannor (Karlsson, Lindbäck och Ögren) samt en Jessica (Björkäng) och en Helena (Dahlgren) dagligen ger boktips, skapar debatt, skriver recensioner och nördar loss.

Snart är sommaren 2009 över. Och ännu en gång blev sommaren nåt annat än jag tänkt. Jag är varken solbränd, utvilad eller har gräsfläckar på min kläder. Jag har inte druckit iskaffe. Men istället hängt med Iran. Sommaren 2009 har bara handlat om Iran. Plötsligt en dag väcktes alla till liv – dom sprang ut på gatorna, vi hoppades att dom aldrig skulle sluta. Varje morgon började med nyhetsrapporteringar och telefonkedjor. Och varje kväll slutade med slagord i öronen, precis som en tänkte sig att dom lät på gatorna i Teheran. Den här sommaren har jag inte varit på Parkteatern. Eller grillat på Långholmen. Jag har gjort t-shirtar. Så många jag har hunnit med. Och sedan några till. Jag har skrikit egna slagord, precis som en tänker sig att exiliranier låter på gatorna i Stockholm. Jag åkte inte till Berlin. Jag gjorde istället Fulradio. Jag åkte inte till Venedigbiennalen. Jag planerade istället mina dagar kring demonstrationer på Plattan. För plötsligt en dag väcktes alla till liv och mitt liv stannade upp. Och allas våra liv stannade upp. Vi stod kvar precis där allt plötsligt bromsats och vaknat till liv och skrek oss hesa. För att dom dör. För att dom våldtas. För att kroppar skändas medan dom andas. För att kroppar slängs i högar när dom stannat. Ibland var vi bara 30 personer som skrek, ibland bildade vi en kedja som hördes över halva Södermalm. För sommaren 2009 var bara Iran. Är bara Iran.

Jag har precis varit på ”stödgala för mänskliga rättigheter i Iran”. Det var jävligt många exiliranier där – precis som det ska vara. Men en frågar sig alltid vart alla andra är.
Iran är en islamisk diktatur. Det innebär att ingen är fri. Det i sig innebär att en inte får säga och göra som en vill. Och med det menar jag inte att en blir begränsad på grund av normer, som här i Sverige, utan i Iran blir en inte bara begränsad utan förbjuden på grund av lagar. I Iran får en bara vara heterosexuell. I Iran får en bara vara heterosexuell och muslim. I Iran får en bara vara heterosexuell muslim som inte visar nåt hår. I Iran får en bara vara heterosexuell muslim i slöja som inte får hålla sin älskade i hand. I Iran får en bara vara heterosexuell muslim i slöja som går själv men som inte själv kan bestämma när en vill skilja sig. Och om en ändå gör det? Då blir en stenad till döds, får piskrapp tills fötterna blivit tre gånger så stora, blir hängd på offentliga avrättningar, får slöjan fastnålad i pannan, blir upplockad av skåpbilar som slänger ut ens misshandlade och våldtagna kropp på okänd plats. Om en gör nåt som en inte får blir en torterad, utsatt för en skenrättegång och i vissa fall avrättad. Det handlar alltså inte om traditioner, förlegade värderingar, marknadens krafter eller vissa människors utsugning av andra. Det handlar om en diktatur. Och om att sommaren 2009 bara har handlat om Iran och om att när ropen för en gång skull hörts ända hit till Sverige måste vi som kan fortsätta skrika oss hesa. För att det aldrig ska bli tyst igen. Så nu undrar jag igen vart alla andra var när det var stödgala i Kungsan. Egentligen inte för att skälla ut eller klaga. Inte heller för att utropa mig själv till hjälte eller påstå att alla inte gör sin politiska jävla plikt. Jag vill hellre påminna om att Irans sak rör oss alla. Inte för att vi alla är iranier, inte heller för att Iran är den värsta diktaturen och humanitära katastrofen i världen, även om det är väldigt illa. Jag vill påminna om att Iran rör oss alla för det är sällan vi får chans att på öppen gata, samtidigt i olika städer runt om i världen, tillsammans skrika. Det är inte varje dag vi kan samlas kring vår kamp för mänskliga rättigheter, vår längtan efter en sexualitet eller könstillhörighet som definieras av oss själva. Kampen för frihet i Iran handlar om att visa solidaritet med människor som riskerar sina liv för att vi alla ska få det lite bättre. Om vi tror att deras sak inte rör oss kommer vi alltid att stå ensamma. Om vi tror att vi har en egen kamp som inte inkluderas av ett allmänt rop efter frihet kommer vi heller inte få uppbackning den dag vår revolution kommer. Om den islamiska diktaturen i Iran hade fallit hade vi kunnat skåda vår tids största feministiska revolution. Den dag det händer vill jag vara med.

Snart är det här sommarbrevet slut. Och ännu en gång blev texten något annat än jag tänkt. Jag skrev inte om det känslomässigt slitsamma arbetet med Fulradio. Jag har inte heller tipsat om den fantastiska konstaktion som utfördes av en konstnär som kallar sig Massan kritisk utanför Irans ambassad på Lidingö och som jag fick åka med på och beskåda. Jag vill inte heller att sommaren 2009 ska sluta med en känsla av besvikelse över att det inte blev revolution i Iran eller att Sverige skickade sin ambassadör till den iranska presidentsinstallationen. För sommaren 2009 fortsätter. Och nästa gång det är stödgala eller manifestation eller demonstration eller bara några frusna exiliranier som står och delar ut lappar på Sergels torg hoppas jag på att få se dig där.

Nasim Aghili är dramatiker och redaktör för den queerfeministiska tidskriften Ful som också gör podradioprogrammet Fulradio som går att ladda ner gratis på www.tidskriftenful.se På Fuls hemsida finns också t-shirtar till stöd för demonstranterna i Iran som du kan beställa eller göra själv. Massan kritisk hittar du på www.massankritisk.blogspot.com