
Går det att vara övertygad feminist och samtidigt läsa litteratur med tveksamt budskap? Några av tjejerna på Bokhora.se ger sin syn på saken.
Helena: Att vara feminist är något så självklart, så ryggmärgsrotat för mig att jag ibland tar för givet att folk i min omgivning själva lever jämställt – och att de, utan att behöva titta närmare på mig, ska se min feministiska övertygelse. Därför blev jag milt sagt förvånad när jag, efter att ha outat min – dubbelbottnade, det ska sägas! – förkärlek för Stephenie Meyers Twilightserie blev anklagad för att vara ett dåligt föredöme för unga tjejer. Genom att rekommendera Meyers böcker, som osar bakåtsträvande True Love Waits-ideal (att Bella ska ligga med sin snyggvampyr innan äktenskapet finns bara inte) och en närmast Seventh Heaven-betonad moralkakighet lång väg, skulle jag alltså föra kvinnokampen bakåt i tiden? Uppenbarligen syntes inte min FEMINIST JAVISST-skylt så väl som jag trodde. Och uppenbarligen har många behov av att censurera unga flickors läsande som vore det 1950-tal…
Twilightsagan är bara ett exempel på litteratur med potentiellt – ja, potentiellt, för jag hävdar fortfarande att det finns ett emancipatoriskt drag i Bellas förvandling från grå mus till karismatisk fangbanger – antifeministiska budskap som befolkar min bokhylla. Men ärligt talat nu, måste man som feminist ägna sig helhjärtat åt en slags litteratur som helt överensstämmer med ens politiska övertygelse? Har inte även vi rätt till vår skämslitteratur – eller behöver vi ens skämmas över att vi ibland frossar i chicklit med 1800-talssensmoral eller sexuellt hämmade vampyrer med elfenbensvita bröstkorgar? Är behovet av att då och då checka ut från PK-land och hänge sig åt njutningsläsning inte bara sunt, utan rentav en mänsklig rättighet för alla läsande människor?
Det är ena sidan av myntet. Den andra sidan är att vi FORTFARANDE lever i ett patriarkalt, heteronormativt samhälle där små flickor och pojkar tvingas in i könsrollsfållan redan i blöjstadiet. Jag blev nyligen mamma till tvillingflickor och har redan slutat räkna de tillfällen som folk – beklämmande ofta kvinnor – kommer fram och gör antaganden kring deras kön baserat på deras kläder. Rött och rosa = flicka, vilket per automatik genererar kommentarer kring det lilla älskliga flickebarnets utseende, medan svart, blått och grönt = pojke. När jag tålmodigt/irriterat förklarar att även barnet i de svarta jeansen och Star Wars-bodyn är en flicka möts jag av häpnad/irritation över att jag inte följer klädkoderna. Jag blir så arg att jag vill gråta när jag går in i närmaste klädbutik och upptäcker att flickkläderna är tightare i modellen än pojkkläderna i samma storlek. När mina döttrars skrik, helt i enlighet med den forskning jag läst, tolkas som ömkligt (”stackars liten, hon har nog ont i magen”) när de bär stereotypt tjejiga kläder och upproriskt (”oj, vad arg han är!) i killuniform vill jag bara lägga mig ner och skrika själv. År tjugohundra-fucking-nio och vi kan fortfarande inte uppfostra våra barn som individer snarare än kön.
Så ur den synvinkeln vill jag vara en bra förebild för mina döttrar på alla tänkbara sätt – även genom de böcker jag läser. Därmed inte sagt att jag kommer att sluta med mina guilty pleasures, men att reflektera och problematisera det man läser än minst lika viktigt som att läsa över huvud taget.
Johanna Ö: Och ibland kan man faktiskt hitta feminism även i guilty pleasure-böckerna! Jag brukar tjata om mina skämsböcker som jag har under sängen - 47 delar ur sagan om Isfolket - de är verkligen inte klassade som god litteratur. Men det finns gott om starka kvinnor i dem. Redan Silje i de första böckerna som utspelar sig på 1600-talet är en stark kvinna som vågar gå sina egna vägar. Som till exempel föredrar att ha ett eget yrke framför att vara hemma och uppfostra barn. Och så fortsätter hela släktsagan med massor av kvinnor som bryter mot tabun ända in på 1960-talet. Jag har inte tänkt på de böckerna ur ett feministiskt perspektiv förrän nu, i samband med Meyer-debatten.
Feminism är inte enkelt, kvinnofrågor är inte särskilt enkla att diskutera. Helt enkelt därför att det finns (nästan) lika många definitioner som det finns kvinnor - vi tycker inte lika baserat på att vi råkar tillhöra samma kön. Och förstås, för att det väldigt sällan finns män som tycker det är mödan värt att diskutera dessa frågor. När Katrine Kielos kom ut med sin bok om våldtäkt för något år sedan, var det bara en enda tidning som hade en manlig litteraturkritiker som recensent. Jag tror inte att det är en slump.
För övrigt anser vi på Bokhora.se att Forums refuserande av Hanna Wallstens senaste roman I hennes våld (sedermera utgiven på Normal Förlag), med motiveringen att det inte går att ge ut tre flatromaner på rad, är ett utmärkt argument för varför Pridefestivalen fortfarande behövs.
…. Och så några boktips från hela Bokhoraredaktionen!

Bara sedan solen sjunkit – Johanna Sinisalo. Läs Bokhoras recension

Charlie – Margareta Suber (flatklassiker och badortsskildring i ett!)

Nightwood – Djuna Barnes, listad av Jessica som en av hennes tio största läsupplevelser 2007.

Ibland bara måste man – David Levithan Läs Bokhoras recension.

I väntan på liv – Marika Kolterjahn. Läs Bokhoras recension.

The Little Stranger – Sarah Water. Läs Bokhoras recension

Den nya Evas passion - Angela Carter. Läs Bokhoras recension.

Grupp 8 och jag – Gunilla Thorgren
Bokhora.se är Sveriges största litteratursajt, där tre Johannor (Karlsson, Lindbäck och Ögren) samt en Jessica (Björkäng) och en Helena (Dahlgren) dagligen ger boktips, skapar debatt, skriver recensioner och nördar loss.