Idag läste jag i tidningen att Disney ska starta en ny tv-kanal. För pojkar. ”Pojkar som strävar efter upplevelser, bedrifter, sport, äventyr, musik, spel och humor”. Jag borde väl vara luttrad nog att inte bli överraskad över kapitalismens olika vägar att skapa könsskillnader. Jag har ju varit med, som poeten Sonja Åkesson uttryckte det. På nittiotalet till exempel när leksaksaffärerna fick flick- och pojkavdelningar ”för enkelhetens skull” och lego började göra olika byggsatser till vardera kön - byggsatser som naturligtvis inte går att blanda eftersom hålen är olika stora.
Ändå blir jag fortfarande förvånad. Som när Coca-Cola alldeles nyss hittade på en ny sockerfri läsk som hette Zero och den skulle vara till tuffa killar för om man drack den kunde man ligga med en tjej och sen bara flyga iväg i snöret på en helikopter när hennes pappa kom på oväntat besök, och Light skulle vara bara till tjejer och om man drack den skulle man sitta på en stenmur och fnissa tillsammans med tre andra tjejer och vara jättesmal. Detta nådens år har jag nämligen fött en pojke. Och då sitter man lätt där i sin soffa och ammar sitt barn och gråter över världens tillstånd. På ett gammalt, men ändå nytt sätt.
Strax efter att jag fött barn fick jag rullas iväg på operation (laga vad som lagas kan) och barnet fick vara med sin andra mamma i tre timmar. När allt var klart låg jag och grät efter min familj på uppvaket, och min fru satt nere på förlossningen och grät efter mig tills personalen bestämde att göra ett undantag och låta dem komma upp till mig innan mina ben vaknat till liv. Och då fick min fru låna en vagn att rulla honom i, den nyfödda gossen. En rosa vagn. ROSA! Två sköterskor hann kommentera färgen på väg upp, och väl där kommenterade en sköterska till mig: men gud, fick ni en roooosa vagn till pojken… Jag ligger där med slangar i armarna och har inte sovit på 48 timmar och ska just få träffa min lilla älskling för andra gången i livet: Does it look like I care?!
Det är en ny värld att vara förälder. En värld där min pojke blir en flicka varje gång vi är på stan – om jag inte klätt honom helt i blått. Det räcker med en ”flickdetalj” för att fälla oss – som tanten vi möter som frågar vår helt brunklädda gosse hur gammal hon är, och när vi rättar henne säger: ja han hade ju rosa strumpor så jag trodde det var en flicka. Vår lilla flickpojke hänger i babybjörn hos sin andra mamma och jag kör vagnen. Tanten ser först förvirrat på oss, men så ser hon min uthängande nyförlösta mage och ler och pekar: ja du har några veckor kvar ja. Först fattar jag inte, men ja jo, jag får svara: nej, det är jag som klämt ut honom faktiskt. Sen tycker vi nästan synd om henne, fast det är hon som varit för blind för att känna igen en pojke i rosa eller två mammor som är en familj.
Så mitt sommarbrev till Hallongrottan blir ett tackbrev. Tack kära grotta för att du finns, för att du tar in ett ex av varenda bok om feminism och hbt- frågor, trots att alla förstår att det aldrig kan vara lönsamt. För att du letar upp de få barnböcker som finns där flickor (också) vill köra traktor och pappor (också) vill pussa sina barn godnatt och pojkar (också) vill klä sig i fina kläder och se vackra ut. För att hela du är rosa och den där flamingon och dom där goda kakorna och den lesbiska deckaren. Det är till Hallongrottan jag ska ta min pojke så småningom, när han blivit stor nog att vilja titta i barnböcker. Sen ska vi gå hem och titta på Disney XD och poppa popcorn och han ska ha blåa strumpor och jag ska ha rosa men om det blir riktigt varmt i lägenheten ska vi ta av oss barfota.

Sofia jobbar vanligtvis på café i Hornstull, men är för tillfället hemma med en glad femmånaders bebi.