Snart är sommaren 2009 över. Och ännu en gång blev sommaren nåt annat än jag tänkt. Jag är varken solbränd, utvilad eller har gräsfläckar på min kläder. Jag har inte druckit iskaffe. Men istället hängt med Iran. Sommaren 2009 har bara handlat om Iran. Plötsligt en dag väcktes alla till liv – dom sprang ut på gatorna, vi hoppades att dom aldrig skulle sluta. Varje morgon började med nyhetsrapporteringar och telefonkedjor. Och varje kväll slutade med slagord i öronen, precis som en tänkte sig att dom lät på gatorna i Teheran. Den här sommaren har jag inte varit på Parkteatern. Eller grillat på Långholmen. Jag har gjort t-shirtar. Så många jag har hunnit med. Och sedan några till. Jag har skrikit egna slagord, precis som en tänker sig att exiliranier låter på gatorna i Stockholm. Jag åkte inte till Berlin. Jag gjorde istället Fulradio. Jag åkte inte till Venedigbiennalen. Jag planerade istället mina dagar kring demonstrationer på Plattan. För plötsligt en dag väcktes alla till liv och mitt liv stannade upp. Och allas våra liv stannade upp. Vi stod kvar precis där allt plötsligt bromsats och vaknat till liv och skrek oss hesa. För att dom dör. För att dom våldtas. För att kroppar skändas medan dom andas. För att kroppar slängs i högar när dom stannat. Ibland var vi bara 30 personer som skrek, ibland bildade vi en kedja som hördes över halva Södermalm. För sommaren 2009 var bara Iran. Är bara Iran.

Jag har precis varit på ”stödgala för mänskliga rättigheter i Iran”. Det var jävligt många exiliranier där – precis som det ska vara. Men en frågar sig alltid vart alla andra är.
Iran är en islamisk diktatur. Det innebär att ingen är fri. Det i sig innebär att en inte får säga och göra som en vill. Och med det menar jag inte att en blir begränsad på grund av normer, som här i Sverige, utan i Iran blir en inte bara begränsad utan förbjuden på grund av lagar. I Iran får en bara vara heterosexuell. I Iran får en bara vara heterosexuell och muslim. I Iran får en bara vara heterosexuell muslim som inte visar nåt hår. I Iran får en bara vara heterosexuell muslim i slöja som inte får hålla sin älskade i hand. I Iran får en bara vara heterosexuell muslim i slöja som går själv men som inte själv kan bestämma när en vill skilja sig. Och om en ändå gör det? Då blir en stenad till döds, får piskrapp tills fötterna blivit tre gånger så stora, blir hängd på offentliga avrättningar, får slöjan fastnålad i pannan, blir upplockad av skåpbilar som slänger ut ens misshandlade och våldtagna kropp på okänd plats. Om en gör nåt som en inte får blir en torterad, utsatt för en skenrättegång och i vissa fall avrättad. Det handlar alltså inte om traditioner, förlegade värderingar, marknadens krafter eller vissa människors utsugning av andra. Det handlar om en diktatur. Och om att sommaren 2009 bara har handlat om Iran och om att när ropen för en gång skull hörts ända hit till Sverige måste vi som kan fortsätta skrika oss hesa. För att det aldrig ska bli tyst igen. Så nu undrar jag igen vart alla andra var när det var stödgala i Kungsan. Egentligen inte för att skälla ut eller klaga. Inte heller för att utropa mig själv till hjälte eller påstå att alla inte gör sin politiska jävla plikt. Jag vill hellre påminna om att Irans sak rör oss alla. Inte för att vi alla är iranier, inte heller för att Iran är den värsta diktaturen och humanitära katastrofen i världen, även om det är väldigt illa. Jag vill påminna om att Iran rör oss alla för det är sällan vi får chans att på öppen gata, samtidigt i olika städer runt om i världen, tillsammans skrika. Det är inte varje dag vi kan samlas kring vår kamp för mänskliga rättigheter, vår längtan efter en sexualitet eller könstillhörighet som definieras av oss själva. Kampen för frihet i Iran handlar om att visa solidaritet med människor som riskerar sina liv för att vi alla ska få det lite bättre. Om vi tror att deras sak inte rör oss kommer vi alltid att stå ensamma. Om vi tror att vi har en egen kamp som inte inkluderas av ett allmänt rop efter frihet kommer vi heller inte få uppbackning den dag vår revolution kommer. Om den islamiska diktaturen i Iran hade fallit hade vi kunnat skåda vår tids största feministiska revolution. Den dag det händer vill jag vara med.

Snart är det här sommarbrevet slut. Och ännu en gång blev texten något annat än jag tänkt. Jag skrev inte om det känslomässigt slitsamma arbetet med Fulradio. Jag har inte heller tipsat om den fantastiska konstaktion som utfördes av en konstnär som kallar sig Massan kritisk utanför Irans ambassad på Lidingö och som jag fick åka med på och beskåda. Jag vill inte heller att sommaren 2009 ska sluta med en känsla av besvikelse över att det inte blev revolution i Iran eller att Sverige skickade sin ambassadör till den iranska presidentsinstallationen. För sommaren 2009 fortsätter. Och nästa gång det är stödgala eller manifestation eller demonstration eller bara några frusna exiliranier som står och delar ut lappar på Sergels torg hoppas jag på att få se dig där.

Nasim Aghili är dramatiker och redaktör för den queerfeministiska tidskriften Ful som också gör podradioprogrammet Fulradio som går att ladda ner gratis på www.tidskriftenful.se På Fuls hemsida finns också t-shirtar till stöd för demonstranterna i Iran som du kan beställa eller göra själv. Massan kritisk hittar du på www.massankritisk.blogspot.com