Jag hade blivit ombedd att blogga om internationellt hbt-arbete eller uppstarten av tidningen Kom Ut. Men just nu har jag semester och det finns bara ett ämne i mitt huvud: hästar. Min oförbätterliga tendens att bara kunna fokusera på en sak taget gör att jag måste blogga om hästar.

Ibland sover min lilla fölunge med sitt huvud i mitt knä, han snusar lätt och jag får en stunds präktig idyllterapi, annars är det mest arbete med hästar, till mina totalt ointresserade sambosars förtvivlan. Det måste röjas runt stängslet för att elen ska fungera, vattenhinkar ska fyllas, sjuka hästar skjutsas till veterinären, hovar verkas, magar avmaskas, hagar bytas, ston betäckas, boxar mockas och så vidare. Till ett av de tyngre arbetena hör att lassa in vinterns höförråd i ladan.

I år var vi ett helt gäng som jobbade tillsammans, grannarna samlades innan traktorn, med två fullastade höskrindor, kom rytandes på grusvägen. Ut ur traktorn hoppade en skrynklig liten människa. Märkt av många års slitigt arbete, med djupa fåror i ansiktet, snaggat hår och brunbrända underarmar. Mette måste vara någonstans mellan 70-80 år och har dessutom kol. Hon är liten och seg, men stark som en oxe och hon sköter hela sin gård själv.

Mette knixar in första hölasset mot ladan och börjar langa balar. Resten av oss bildar ett militäriskt led och skickar vidare balarna. Det slår mig att vi alla är kvinnor. Jag och en av mina sambos är yngst, Mette äldst, däremellan finns det en generation kvinnor som lassat hö i minst 40 år. Kvinnor med grova händer, brutna naglar och fårade ansikten. Kvinnor som i årtionden skött hästarna, skördat höet, lagat taken, huggit veden och samtidigt försörjt ett antal snoriga ungar.

Jag har besök från Uganda, David har varit några dagar hos mig ute på landet. Det är första gången han är i Europa och den tiden har han mestadels fått tillbringa i stallet och i hästhagen. Han har intervjuat min farmor om hennes syn på feminism och själv räknat ut att min faster är gårdens drivkraft och överhuvud. Hela hans tid i Sverige har han varit omgiven av hästkvinnor. När vi lassar hö dyker två män plötsligt upp, de står först lite rådvilla framför det löpande bandet av svettiga och skitiga kvinnor innan David ropar åt dem att hjälpa till, han dirigerar upp männen på hölasset för att kasta ner balar till oss andra. Jag blir lite förvånad eftersom David själv inte varit speciellt delaktig i hölassandet (han har ett brutet nyckelben efter en homofobisk misshandel). Efteråt svär David över Mettes lata underlydande karlar. Jag förklarar för David att det var hästkvinnskompisens make och en annan granne och inte Mettes slavar som plötsligt dykt upp. David ser helt perplex ut och skäms oerhört över att ha gett ”vanliga” män sådana hårda order. Själv skrattar jag gott, David har fått ett härligt intryck av den svenska landsbygden. Idel arbetande kvinnor och sådan total frånvaro av män att när de väl dyker upp kan han inte dra någon annan slutsats än att de är någon sorts anställda.

Det blev inte så mycket Kom Ut eller internationellt hbt-arbete i den här bloggen, jag har mest hängt i hästhagen, men normbrytandet som förekommer där är kanske inte väsensskilt från det jag arbetar med på RFSL, skillnaden är väl att alla tankar och analyser hamnar långt, långt bak i huvudet när min lilla fölunge lägger sitt huvud i min famn. Jag fokuserar på det och bara det ett tag till.

Mathilda Piehl arbetar som chefredaktör och ansvarig utgivare, tillsammans med Karin Lenke, för Kom Ut. Hon är också internationell projektledare och riktig hästtjej.