I tjugoårsåldern försökte jag hitta böcker som kunde få mig att förstå mer om hur det var att dejta killar, som kunde ge mig en föraning om hur mitt liv skulle bli. Som belyste hur andra svenska bögar levde sina liv, hur de såg på sig själva. Jag kom inte över så mycket. Lite komma ut-historier. Lite paralyserande hivnojja. Lite gammalt hymlande och självhat. Och det blev inte bättre med tiden. I takt med att homon blev mer synliga i Sverige i mitten av nittiotalet kunde man ha förväntat sig en explosion i bögskildringar. Den svenska bokmarknaden har ju exploderat på alla sätt. Men av någon anledning skrev mycket få, om ens någon. Och mycket lite översattes. Så jag fick söka mig till engelska böcker.

The Farwell Symphony av Edmund White läste jag maniskt mellan föreläsningarna på universitetet. Sen kastade jag mig över Christopher and His Kind (som berättar ocensurerat om Isherwoods tid i Berlin – det som sedan skulle bli hans två Berlinromaner som sedan blev musikalen Cabaret). Efter att ha läst Faggots, Giovanni’s Room och The Naked Civil Servant kändes det som att jag i alla fall hade en 10-poängskurs i bögerier och bögliv bakom mig. Jag var i alla fall inte helt obildad. Lägger man till kunskapen från filmer som The Torch Song Trilogy, Boys in The Band och lite Fassbinder kanske man rent av skulle kunna kalla det en hel grundkurs. Jag hade dessutom turen att hitta vänner som också letade romaner, biografier och filmer och var intresserade av rötterna i vår identitet, erfarenheterna från andra som redan gjort det här racet, perspektiv från bögar som såg helt annorlunda på moral och ideal än vad man gjorde i vår lokala avkrok.

Jag avundas inte killar som sjäva vill påbörja en liknande utbildning i dag. Nästan inget har hänt. Det är helt enkelt en snårig väg, med få mentorer eller förebilder. Svensk bögkultur är skral och fattig. Det gäller inte bara böcker. Jag är djupt övertygad om att en identitet som inte skildras genom konst, film och litteratur blir plattare och trängre än den behöver vara. Utan tillgång till svenska bögskildringar är vi utsatta för en ännu större amerikanisering än det övriga samhället, brukar jag tänka. Själv översatte jag det polska fjolleposet Lubiewo för att vidga perspektivet med något helt annat. Och för att det är en förbannat bra bok. Den tvingar oss att fundera över hur fjollkulturen blev bögkultur och hur den processen egentligen gick till.

(Illustration för ett samtal om Lubiewo i Hallongrottan 18/11-08)

För någon vecka sedan skrev kritikern Eva Johansson en ovanlig krönika i Svenska Dagbladet. Ovanlig för att den efterlyste mer böglitteratur – både svensk och översatt. Ovanlig för att hon visade hur torftigt utbudet av böcker skrivna med bögögon är på svenska. Det är inte många som ser detta. De flesta verkar tycka att medierna och samtiden drunknar i bögerier. Men de brukar inte se hur det ser ut i kulturen i stort. Där är det egentligen bara teatern som håller ställningarna. Jag lovar att dra mitt eget strå till stacken. Vi kan väl alla börja läsa och efterfråga. De av er som har den läggningen kan väl också översätta och ligga på förlagen. Men mest vädjande tittar jag på er som skriver. Skildra även detta. Fundera, beskriv, berätta, behandla, förvandla, dröm, tråna, gräv upp och gräv fram. Vi är i desperat behov av en svensk böglitteratur, en svensk bögkultur som har något att säga.

Stefan Ingvarsson, biträdande förläggare på Atlas, översättare och medförfattare till boken Bögjävlar.

Hallongrottans böglitteraturtips (klicka på omslagen):

Förhaxad av Foucoult av Patricia Duncker
Spelar Roll av Hans Olsson
Lubiewo av Michal Witkowski
Skönhetens linje av Alan Hollinghurst
Min bror och hans bror av Hakan Lindqvist
Ibland bara maste man av David Levithan

Vi behöver en böglitteratur! är del 5 i följetongen Hallongrottans sommarbrev som kommer att publiceras här varje tidsdag och torsdag 16/6 - 1/9.