Jag var 17 år och gick min första 1 maj demonstration. Jag hade varit med i Ung vänster, jag hade varit med i en flatgrupp som fick fikapengar av RFSL men hade möten hemma hos varandra.
Och så gick jag bland anarkafeministerna, längst fram i Anarkisttåget: ” Krossa patriarkatet, krossa homofobin –Leve feminismen! Leve anarkin!”. Ett tåg där flatorna inte blev överkörda av en mansdominerad homo-organisation och ett tåg som hade en klassanalys utan att man behövde rösta på någon som skulle rösta för oss alla. Där vi fick hela bageriet helt enkelt.
Stockholms Pride är sjukt viktigt, men jag kan inte vara med och göra saker om det inte finns en helhetssyn. Jag kan inte gå hand i hand med snuten och moderaterna i Pride-paraden. Jag kan inte föra en HBT-kamp utan att ha ett helt förtrycksfritt samhälle som mål. Där en kamp mot homofobi hänger ihop med kampen mot rassism, patriarkat, klassamhället och förtryck av funktionshindrade. Vi måste ta allt på en gång.
För visst kan man fixa sina rättigheter, bara, fixa så man får gifta sig i kyrkan två och två, men det räcker inte! Det kanske till och med snor fokus från annan kamp. Just homoäktenskap är dessutom helt obegripligt för mig; hur kan man vilja kämpa för att få komma in i en institution som har en historia av att förtrycka?
Men visst; jag har inget emot homoäktenskap, allt som retar kyrkan är bra, fortsätt gärna med andra religioner också. Så länge ni inte kommer säger att ”nu är det klart, nu kan homosexuella skaffa barn”. För vad hände med den asylsökande som tvångsutvisades till ett land där ens sexuella läggning är straffbart? Vad hände med minnet av dom som kämpat för de rättigheter som finns idag?
Jag behöver solidaritet för att trivas i en rörelse. Och det är så jävla svårt att se solidaritet på en festival som sponsras av företag som drivs av vinstintresse. Där företag kan styra innehållet genom att som förra året hota med att dra sig ur om AFA gick med i paraden.
Vi sväljer trots detta vår stolthet och går i Pride-paraden i år igen, trots att vi bara får gå med om vi träffar arrangörerna i förväg och ”utbyter lite information med varandra”. Vi får väl gå hand i hand med LO och Svenska kyrkan och visa att vi är jävligt stora och fånga upp de 17 åringar som behöver skrika ”Leve anarkin!”.
Och jag vet att det finns anarkister som behöver skrika ”Krossa homofobin” OCH i sitt huvud lägga till ”…inom anarkiströrelsen”. För vår parallella festival: ”Anarcho-Pride” är inte bara en misslyckad date med Stockholm Pride, den är också en relationskris med den utomparlamentariska rörelsen. Jag upptäckte ju redan det, där som 17,5 åring att jag gått in i en otrolig macho-kultur. HBT-frågor måste diskuteras mer inom vår vänsterrörelse! Framförallt bögar är otroligt osynliggjorda och frågan är oftast bara intressant om det handlar om att spöa nassar. Det är absolut viktigt att skydda varandra från nazister men det blir problematiskt om gruppen som gör det har en heteronormativ och patriarkal stämning. Så är det inte alltid, men det är så ofta.
Anarcho-Pride tar Pride ett steg längre. Vårt tema är i år: ”Hetero+ vit överklass man”. Därför att förtryck samverkar och därför att vi vill göra roliga och viktiga saker tillsammans med den övriga utomparlamentariska vänstern. Kamp som leder till rättigheter för alla!
——————————
ANNAT:
Anarcho-Pride är Stockholms Anarkafeminister med vänner och startade förra året då det var Euro-Pride i Stockholm. Vi ser kampen för HBT-rättigheter som en del av anarkismen. I år har vi tema: ”Hetero + vit överklass man”.
http://anarkisterna.com/
Bilder från utställningen ”Struggling with pleasure”, tyvärr hann vi inte fota förra året så vi lånar lite bilder från Göteborg. http://www.
