Kära Hallongrottan!

Det är måndagmorgon när jag skriver och av alla saker jag funnit i och omkring skrivbordet, var dragspelet åtminstone en ny sak att ramla över. Där är också girlanger, ballonger och kvarlevorna av glasen med något extra rött i som varit välkomstdrinken på senaste festen.
Jag är lite morgonsur och tänker på det här med samexistens och solidaritet och lika mycket utrymme. Men sen snor jag en hallongrotta i köket och så är vi kvitt den här gången också.

Idag är vi ungefär 14 pågående parallellrelationer i lokalerna på Bergsundsgatan 25. Utifrån sett verkar det för många sektliknande eller som ett plejs för någon sorts fasansfulla projekt som ”bara syftar till att vara jobbiga eller krångla till allt”. Andra beskriver adressen som aktivistcentrat, det spelar egentligen inte så stor roll.

Vi är alla är en liten del i en lång rad av projekt, händelser eller individer som dragit igenom lokalerna i snart tio år med en minsta gemensamma nämnare i någon sorts dröm om att politik kan vara skoj och förändring möjlig.
För drygt nio år sedan, många år innan vildvuxna tonåringen Hallongrottan fötts, var vi ett litet litet gäng som ramlade över kontraktet på närmare 200 kvadrat.

Vi såg en massa subversiv och storartad verksamhet framför oss i lokalerna där det fram tills då hade levererats solterapi via elektroderliknande manicker. Är ni i samma business? frågade mannen som lämnade över kontraktet så snällt, men vi enades om att lampor nog var det enda de behövde lämna kvar innan vi flyttade in. Nästa dag beställde vi eldsflammorna som skulle upp på skyltfönstren och så gick startskottet för de inte så lite pretentiösa tankar vi hade om att hitta ett konkret sätt att skapa liv och arbete på egna villkor, bortanför en normerande och tvingande omvärld. Här skulle alla människor, vänner och kolleger sitta som också ville göra queerpolitik av sina liv och som ville dela alla de långa härliga drinkstunderna i loungen som vette mot gatan.

”Viljan att vara emot kräver en kropp som inte kan underkastas kommendering. En kropp som vägrar anpassning till familjeliv, fabriksdisciplin, traditionella regler för sexualliv osv”.
Det var min vän och kollega Elina Grandin som gjorde Michael Hardts och Antonio Negris queera ord från den stora vänsterbibeln Imperiet i början av milleniet, till en del av det manifest vi just skapat i lokalen. Ett manifest som markerade slutet på en slitsam men härlig tidningsproduktion genom queerblaskan ZON men början på ett nytt arbete med fortsatta omskapanden av maktordningar och främjande av annorlundaskap ur alla möjliga perspektiv och vinklar.

Det är lätt att skratta åt den här naiviteten idag mitt i en kris när människor går på knäna för att få ihop det, när initiativ och projekt dödas eller försvinner för att de är omöjliga att genomföra, när det saknas ”vinst” eller sponsorintäkter. Men just nu, just därför kan det vara bra att påminna sig om betydelsen av projekt som inte anpassar sig.

Och det kan man aldrig anklaga dig för, Hallongrottan, och inte heller någon av alla ni andra människor och projekt som fortsätter gå genom lokalerna. Som fortsätter just för att det alltid finns någon som inte vill sluta ”hålla på”: producerandes antirasistiska/queera/hbt/feministiska tidskrifter eller serier, queer arkitektur, filmprojekt med sexualpolitiska och radikala inslag, skapar menyer till ett queerkafé eller säljer böcker till en gullig farbror som aldrig varit i en ”sån här bokhandel” förut - alla är vi del av en pågående, föränderlig sexualpolitisk, antirasistisk och feministisk historia och det bästa som kan hända är att vi inte slutar ”hålla på”, låter bli att ”växa upp”, bli stor eller anpassa oss.

Anna-Maria Sörberg är frilansjournalist, redaktör, HIV-specialist och driver produktionsbolaget Zie tillsammans med Elina Grandin. Hon är också gudfader åt all verksamhet på Bergsundsgatan 25.

Brev från lokalonin är del 4 i följetongen Hallongrottans sommarbrev som kommer att publiceras här varje tidsdag och torsdag 16/6 - 1/9.

Hallongrottans lästips från Bergsundsgatan 25:

Det sjuka
Bang
Re:Public Service
Återblick
Behind Straight Curtains
Slut

Hej och glad sommar kära Hallongrottan!

Hur står det till i Stockholm? Idag packar jag ner de nödvändigaste grejorna, alltså några färgglada sommarjackor från billiga secondhandställen i USA, och drar iväg till Berlin för en injektion queerliv. Den 15:e juni ska jag Dja (första gången i Berlin) på Monster Ronsons där Näd Mika ska spela. Hur flatorna i Berlin kommer att reagera på DJ Femme-tastic står skrivet i queerhimmeln. Total geil!

Det har varit en helt fantastisk och queer vår i Malmö. Jag har fotat, filmat, djat, skrivit, pluggat och gjort radio. Ett tag gick jag runt i grådaskvädret och snyftade att jag var den enda queer personen i stan. Så plötsligt organiserade några vänner ihop ett möte i sitt vardagsrum, och vips var Hardqueer fött. Hardqueer är ett queer nätverk som är öppet för alla. På första maj i år var tåget istället för mestadels svart som det brukar vara, tack vare queerinslaget till stor del lysande rosa. Vill ni höra mer om första maj: lyssna på min podcast:www.alva.podomatic.comHardqueer öppnade upp en ny värld i Malmö och spritter av idéer. I veckan ska vi nätverka i Berlin. Harqueer har, förutom med 1 maj-tåget, lyckats med är att få till en otroligt lyckad Ta Natten Tillbaka-demo på IDAHOT en söndagskväll i maj. Uttryck och minnen i mitt huvud samsas; dansande människor mitt på Södra Förstadsgatan, bestämda queer-rop som sa “VI-TAR-NATTEN-TILLBAKA!” och massor med positiva, glada ansiktsuttryck i en vänskaplig stämning och stark sammanhållning. Det kändes nytt för Malmös queerliv och det pirrade lyckligt i min mage hela kvällen.Sist men inte minst har den roliga Pariserhjulsaktionen fått mycket uppmärksamhet.Se filmen här!

Ny input är för mig det viktigaste som finns. Det är det som gör att man vill leva, som stimulerar och motiverar. Drivet efter just detta har fått mig att om och om igen söka mig till nya miljöer, platser och communities. Nya färger, nya åsikter och där ingenting är självklart, i den förvirrade och instabila verkligheten trivs jag bäst. Efter en hård men kul Londonvistelse på 1,5 år (galet, uppklätt och utflippat), en Berlinvistelse på 1 år (helt isolerad från heterosamhället, fick den lyckliga tanken för mig att hela världen var queer), en inspirerande sommar i Oslo (där producerande av radioinslag om lesbisk dockteater samt grafik och text till Oslo Queerfestival ingick i min tillvaro), och en 3-månaders queer tour i USA (där jag också gjorde ett spännande radioprojekt om queer kultur i USA), var jag givetvis orolig för hur jag skulle trivas med ett liv i Malmö. Mina gamla uppfattningar om staden var inte jättepositiva. Särskilt inte i queersammanhang. Jag är därför vädligt glad att kunna meddela att jag inte bara trivs, jag älskar att vara här! Det diskuteras, organiseras och planeras. Kom hit och hälsa på! Liebe och stora kramar till er/Alva www.alvareports.blogspot.com

Alvas heta queertips inför sommaren:

Ålborg Queerfestival, 11-15 augusti, http://www.myspace.com/aalborgqueerfestival
Copenhagen Queer Festival, 20-26 juli, http://www.queerfestival.org

Oslo Queerfestival, 20-23 augusti, http://www.myspace.com/osloqueerfestival
Midsommarfirandet “Midsommarfittan” med Hardqueer i Malmö, (http://www.facebook.com/profile.php?id=739897503#/event.php?eid=118259119128&ref=ts)

Några saker att hålla ett öga på:
Hardqueer:www.hardqueer.blogspot.comhardqueer@gmail.comHardqueer finns även på Facebook.(Möten hålls på Utkanten i Malmö, och vem som helst kan vara med eller titta förbi.)
Captain Kinky Pinky: queerklubb med en blandad skara queers, gays och deras vänner. Här kan du komma som drag queen, utklädd till banan eller bara som ditt vanliga jag. Fritt is the shit!
Bazooka tjejfest: separatistisk tjejfest i Malmö och en härlig motreaktion på de ofta heterotypiska, mansdominerande och störiga klubbmiljöerna i Malmö.
RFSL:s queertidning Kom Ut på internet, snart kommer min debattartikel om synen på femme-tjejer i queer-, gay- och feministkretsar upp, läs och kommentera gärna!http://www.tidningenkomut.se/
Radiorakel: feministisk radiokanal i Oslo, här har jag jobbat med kul queerprogram, musikprogram med mera. Här kommer även mitt USA-radioprojekt att sändas då det är klart. (se liten film: http://www.youtube.com/watch?v=LumdvnzMPkI)Hör den på www.radiorakel.no (ladda ner stream-filen och öppna med till exempel VLC-player eller Winamp)

Hallongrottans boktips om aktivism:

Vi är misfits!
We are everywhere
Förbannad blir jag ganska ofta
Äga rum
När lesbiska blev kvinnor
The challenge of local feminisms

Alva Ingvaldson är cosmopolitisk queeraktivist och frilansjournalist.

Sommar! Inspiration! Möllan i Malmö, juni 2009 är del 2 i följetongen Hallongrottans sommarbrev som kommer att publiceras här varje tidsdag och torsdag 16/6 - 1/9.

”Försöker du banta? Så ofeministiskt av dig!”
Så sa en väninna anklagande till mig på 80-talet, när gränserna var tydligare än nu.
En god feminist skulle inte tänka på sitt utseende. Hon skulle gå i snickarbyxor och stubbat hår och inte bära smycken.
(I motsats till post-feministerna, som skulle vara skitsnygga först och främst, och sen fick ideologin komma i andra hand.)
Fast fet skulle man ju inte vara, förstås. Man skulle äta groddar och vara nyttig.

Nu blev det inte så mycket av den där bantningen. Bara ett tappert försök, som slutade i besvikelse och resignation.
Och den lite hopplösa frågan:
”Får Feta Feminister Finnas?”

På 90-talet hölls en helg med detta tema på Kvinnohöjden i Dalarna. Vi var ett gäng feta feminister som skulle samsas med smalisarna i köket och matsalen. De tittade undrande och lite förskräckta på oss när vi bullrade in och tog plats. Men aldrig kunde vi känna att vi var en av dem.
Innan vi lämnade gården satte vi upp en lapp på anslagstavlan: ”Målet är inte att bli smal – Målet är att bli fri!”.

Femton år senare har jag tagit steget och gjort Operationen. Den som man går ner i vikt av. Den som jag alltid varit så mycket emot, såsom god feminist från 80-talet. Man ska inte vara så desperat att bli smal att man låter operera sig!
Men nu handlade det inte om utseende längre. Det handlade inte om att passa in i några mallar för hur en feminist ska se ut.
Nu handlade det om liv eller död. Jag hade nått vägs ände. Det fanns inga val kvar.

Efter operationen har jag varit till helvetet och tillbaka. Jag har ångrat mig bittert många gånger. Jag kunde lika gärna vara död, har jag tänkt. Det är inget liv, att må så här dåligt.
Men nu sitter jag här ändå. Smalare. Rörligare. Friskare.
Men friare? Det vet jag inte.
Det kanske krävs något mer. En gemenskap, kanske?
En gemenskap där feminister och hbt-folk och funktionshindrade och alla normalstörda kan se varandra som vi är, och inte kräva att vi ska ändra på oss för att duga.
Jag hoppas att vi hittar fram till den.

Kait Bessing

Kait Bessing är aktiv i föreningen FHOBIT (funktionshindrade HBT-personer), jobbar på Synskadades Riksförbund Stockholm, läser massor av flatlitteratur och har varit feministiskt engagerade sedan 80-talet

Får feta feminister finnas? är del 1 i följetongen Hallongrottans sommarbrev som kommer att publiceras här varje tidsdag och torsdag 16/6 - 1/9.

Hallongrottans boktips om fett och feminism:

Fat is a Feminist Issue
Fettpaniken
The Beauty Myth
Varje dag har vi en liten tävling
Stor
Jonathan och kroppen