Kära vänner!
På söndag 11/2 kl 18 blir det äntligen filmvisning i Hallongrottan igen - Stilbildande no-budgetfilmen Pink Flamingos av John Waters från 1972. Dessutom snuskkortfilmen Das Hildaprincip från 2006. Inget inträde och billiga popcorn, men obligatoriskt medlemsskap i
Hallongrottans vänner (100kr/12mån). Hjärtligt, hjärtligt välkomna!
PINK FLAMINGOS
Två vanvettiga familjers kamp om titeln “The World’s Filthiest People Alive” ligger som grund för en av historiens mest sanslösa,
respektlösa, osmakliga men omåttligt underhållande independent-filmer. Bekostad av Waters föräldrar, som dock aldrig fått lov att se filmen för sin son.
I sina bravader om vem som kan vara värst så skyr de båda parterna inga medel: Paret Marble, Raymond och Connie (som inte färgat enbart håret på huvudet i trevliga kulörer utan även andra hårbeklädda regioner på kroppen) kidnappar lifterskor. Deras garderobstransvestit till betjänt får “nöjet” att göra töserna gravida. Frukten av detta säljs sedan till lesbiska par. Det ter sig då heller inte allt för märkvärdigt att vinsten plöjs ner i narkotikabranschen. Eller att man skickar bajs med post till sina rivaler.
Familjen Johnson slåss på sin sida genom incest, kycklingsex, snatteri, kannibalism (man äter upp ett helt polisuppbåd), inbrott med avsikt att slicka på sin ärkefiendes möblemang eller, i en avlutningsscen av samma magnitud som Casablancas dito, äta riktig
hundbajs.
Jaha, kan den oinvigde tänka, detta låter ju som om man gjort en “felsökning” (brukar heta så) på nätet och hamnat på den tyska
porrbranschen huvudsida. Då ska ni veta att jag lämnat ute en hel del tokiga detaljer för att inte förstöra denna recensions seriösa (?) prägel. Filmen må vara sjuk men först och främst är Pink Flamingos rolig. Förbannat rolig. Den är helt enkelt en vansinnigt anarkistisk historia, befriad från alla slags moraliska betänkligheter och John Waters är egentligen aldrig utstuderat elak utan han driver hejdlöst med den pretentiösa och humorlösa (konstnärs-) värld som omgav honom vid denna tid. Själv har han jämfört filmen med punkrocken och även om denna rörelse etablerades först fem år senare så finns det flera paralleller som går hand i hand. Hippies är töntiga, ordningsmakten löjlig och musik skall vara av den skitiga sorten (filmens soundtrack består till stor del av mustig, smutsig 50- och 60-tals garagerock). Det är ok att vara ful och göra uppror.
Waters filmer handlar så gott som uteslutande om “de fulas” kamp och sedermera seger över det “normala” och “vackra”. För i Waters värld så blir ett handikapp en förmån, fulhet vackert och det osmakliga läckert.
Pink Flamingos kan i vissas ögon se fruktansvärt billig och tafflig ut. Detta är ju inte så konstigt eftersom den är billig och tafflig.
Ljudet skorrar, folk spelar som krattor, kameran är ryckig och filmen lider emellanåt av dryga sekvenser som aldrig vill ta slut. Men, i
Waters universum så blir detta naturligtvis bara till dess fördel. Hade produktionen varit slick så hade allt gått förlorat.


































0 Responses to “5.2007 Pink Flamingos och Das Hildaprincip”